Eca Design

Det är länge sedan jag skrev här. Men nu måste jag bara få göra det. för idag är dagen då jag plötsligen fick superkrafter!

 

Jag och en vän i skolan skulle smita över till coop på avenyn för att köpa lite till lunchen. Jag skulle mest kompletera min lunch med lite bröd. Och där går vi, ganska glada efter en trevlig föreläsning om portfolios och om att söka jobb som designer/kreatör. Ja, ni vet sådär lite bubbligt och glatt och lättsamt.

 

I mitt synfält syns då en äldre dam. Som trillar. Jag får ett sånt där tillstånd när jag varken ser eller hör utan bara springer fram för att hjälpa till. Jag vet att det var några från restaurangen där med. Och det kom filtar och annat efter ett tag. Men sen vet jag inte hur det hela går tille gentligen utan jag handlar typ så som på en förstahjälpenkurs. Jag frågar hur det är med henne, konstaterar att hon andas. Klappar på henne och försöker lugna denna chockade kvinna (check, C var där) och hon tar sig för armen och konstaterar själv att den måste vara av! Då hon har en jacka på sig ser jag inget, men jag känner försiktigt för att se ifall det möjligen är en öppen fraktur, om den nu var bruten. Det blöder inte (tack och lov) och nu ser jag bara ett allternativ, jag måste sitta där, lova att hålla koll på handväskan och shoppingpåsen och hålla i handen och klappa och vara bara en person som säger snälla saker. 

 

Restaurangen var fantastisk hjälp. Dom ringde ambulansen som jag sedan tog över att prata med. Hon på sos frågar efter en stund: "Känner du ens henne?" jag svarade nej, jag bara råkade vara där. i bakgrunden försöker kvinnan få mig att lova att inte lämna henne. Hon bad mig följa med henne. Stackaren var så rädd och orolig. 

Precis när ambulansen kom frågar hon mig stilla: "är jag väldigt blek?" jag svarar med det bästa jag kom på: "nej du ser helt fantastiskt strålande ut! du är så vacker!"

 

Hon håller mig i handen medan ambulanspersonalen hjälper henne upp på en bår och berättar vart dom tänker åka med henne. Jag tackar och sedan stängs dörren till ambulansen. 

 

Härefter vet jag inte mer om hur det gick för denna söta dam. Jag får en kram av en av våra lärare (och förresten måste hela HDKs personal passerat med tanke på hur många som frågade mig efteråt hur det gick) som stannat och min vän som hela tiden hjälp till med att hålla koll på ambulansen och jag går till coop. Då skakar jag som ett asplöv och vet knappt om jag verkligen satt på avenyns kalla plattor och klappade på henne eller om det är en dröm. Sedan köper jag sallad. Jag som skulle ha bröd. Min vän uppmanar mig att köpa nått sött (jag antar att jag själv kanske var lite blek, och jag mådde ganska illa) så till lunch blev det sallad. 

Jag är ganska rädd av mig. Jag är rädd för sjukhus och deras olika sprutor och annat otäckt. Men när det är en person som liksom inte kan hjälpa sig själv och behöver mig får jag plötsligt en snygg mantel och är världens modigaste. Så klapp på axeln Emma, du är fasen ganska modig ändå! 

 

Nu har jag kommit hem, letat upp kvinnans adress och telefonnummer. Hon är nog inte hemma eftersom ingen svarar, så jag har precis plockat fram papper, pennor och kuvert så jag kan skicka ett brev till henne. Hoppas att det gick väl. 

 

Emma