Jag ska bekänna en sak för er. Jag sitter i skolan och borde göra annat men jag målar. Små bitar av mdf. I massa färger. Idag en del grönt och blått. 
 

Jag börjar tänka på #finastefärgen som tant kofta startade på instagram. Kommer på mig själv att jag tänker på Lotta när jag målar i grönt. Jag vet egentligen inte varför. Men jag gör det. 
 

För ca 5 år sedan började jag följa hennes blogg. Jag tänkte att jag skulle bli sådär cool någon gång. Jag ville träffa henne. Ni vet, lite sådär som en idol. Tänk om... 
 
Sen träffade jag henne. I frölunda. Jag hade ganska nyss flyttat till Göteborg. Hon skulle berätta om uppifrånochner-metoden. Jag satt där. Hoppades så innerligt att hon skulle komma fram till just vårt bord och prata. De gjorde hon. 
 
Har ni någonsin träffat en förebild så vet ni hur det känns. Hjärtat pumpar lite extra och jag började ångra att jag valde den tröjan idag. Fast egentligen hade jag noga valt för att OM Lotta skulle mingla runt så var det min dåvarande stolthet. 
 
 
Minns du detta Lotta? Du kom fram, tittade på mig och frågade om vi setts förrut. Jag svarade "nej". Du fortsatte med "har du en blogg?" Jag svalde och svarade "ja". Sen kom det en mening som jag sent ska glömma. "Jaha! Men då följer jag nog din blogg, de är därför jag känner igen dig".
 
Jag dog. Lite. Skrev ner detta ögonblick i en bok när jag kom hem till min då ca 10kvm stora bostad. Hon var precis lika cool som jag föreställt mig. Lite coolare till och med. 
 
 
Jag vet inte varför jag tänker på detta nu. Jag har massor att göra. En redovisning i morgon, lite annat jox och inlämningar nästa vecka. Ändå sitter jag här och målar grönt och tänker på min förebild. Tack för din inspiration! 
 
 
 
Igår var jag hos tandläkaren. Sen när jag skulle ta bussen därifrån stod det två tjejer i busskuren med kartor och olika papper i händerna. En ivrig diskussion med. Jag förstod inte ett ord eftersom det var kinesiska som pratades. Men plötsligt förstår jag. "Excuse me". Tjejerna vill veta om bussen går till centralen. Jag frågar vart dom ska. Det visar sig att vi ska till samma ställe. Så jag säger att hon (för det var bara ena som skulle med) kan hänga med mig. Vi kliver på bussen. Hon med pengar. Jag förklarar att man inte kan betala med kontanter och så använder vi mitt kort istället. Hon blir väldigt tacksam för min hjälp. Bussresan går. Bi byter till spårvagn. Vi pratar och jag frågar vad hon ska läsa här i Sverige. "Design" perfekt. Då ska vi ju till och med till samma skola! Ett halvår ska nu denna utbytesstudent läsa design på HDK. Så jag (rftersom vi var där sååå mycket tidigare än vad vi behövde) visar henne runt lite snabbt och sen dricker vi lite te. Hon stannade upp, sa att hon ville ge mig en sak som tack för all hjälp. Detta fick jag. 




Jag blir lite rörd. Jag hade aldrig några förväntningar på att få någonting alls. Jag såg bara en utbytesstudent som behövde stöd. Samtidigt såg jag mig själv för sådär tre år sedan snart, fummlande med kartor och spårvagnar överallt. Göteborg är inte så lätt när allt är nytt. 

Så gick det till när jag hjälpte en utbytesstudent. :) 








Ja. Jag kanske inte behöver säga mer? Jac är en klänningstjej. De och strumpbygor tillsammans med stickad kofta. Varför ändra ett vinnande koncept liksom?