E.c.a Design

Jag fick kommentarer på mina kragar, både här och på vanliga mailen där man undrar hur jag använder dessa virkade små skapelser. Och jag lovade en och annan av er att jag skulle visa bild. Så här är dem! Efterlängtade bilder från vissa på mig i egen högperson tagna med instagram och publicerade här. 

 

Först en när jag har min kofta på mig enbart. Ganska tråkig sådan faktiskt. Fin kvalitet men kanske inte sådär superspännande och så..

 

 

Det är konstigt hur någonting kan vara så svårt när nåonting annat är så lätt. Det kanske låter hur tokigt som helst, så jag tänker förklara. Jag går ju i en skola där man är kreativ. HDK är verkligen hur fint som helst. Men iband så är det liksom som att kreativiteten står still. Nu är det så. För mig. Jag har ett projekt och ska göra någonting som jag verkligen vill göra. Det känns som något privilegium att just jag får göra det jag vill. Jag kan få utlopp för min kreativitet på skoltid och skapa saker som jag för några år sendan såg som en omöjlighet. Men nu när jag verkligen har den chansen så går det inte. Allt annat känns för tillfället roligare och med inspirerande. Alla andra projekt än just det jag borde göra går som en dans. Det är precis som att pressen eller den påtvingade kreativitet som jag ibland känner i skolan bygger murar på vägen och sätter hjärnspöken på axeln. Visst är det märkligt? 
Nu har jag för visso varit sjuk och inte kunnat vara i skolan och göra någonting som jag borde, men de har fått mig att tänka lite på hur jag jobbar. Vad är det som driver mig och hur jag ska försöka ta mig förbi murar och putta ner spöken. 

 

Jag är inte som alla andra när jag är sjuk. Ligga i en säng och tycka synd om mig själv är inte min grej. Jag tycker att jag bara känner hur dåligt jag mår då och blir därför mer "pigg". Eller jag gör snarare saker per automatik. Denna gången har varit sån. Jag var inte supersjuk, men jag vet att det smittar och tyckte helt enkelt att mina medmänniskor var mer värda än min smitta ;) Så jag har virkat. Någonting jag nästan aldrig gör annars. Men nu var det faktiskt kul. Jag har virkat massor med kragar. Dom är fina och går snabbt att göra. Eller ja.. Per automatik i alla fall så man kan sitta och tänka på hur man ska putta hjärnspöken från axeln. Jag tror att det var bra. Jag börjar helt plötsligt se att det kanske inte är så dåligt det jag gör. Eller dåligt är fel ord, men att det inte är så konstigt och knasigt ändå. Jag kanske rent av behövde rensa hjärnan och göra annat för att känna att det är kul igen. För det är ju roligt att få skapa. 

 

Jag och min pojkvän ligger sjuka. Jag vet inte riktigt vad det är, om det rör sig om magsjuka. Men vi har laddat upp med cola och filtar. Och när man inte orkar annat än att sitta och pillra blir det i alla fall för min del en hel del onödiga saker. Typ bilder på olika formationer av saker som råkar ligga nära till hands. Och i mitt liv finns alltid garn nära till hand. Så därför blev det så. 

Jag har en kärlek till knappar. Jag vet inte varför, men jag tycker att knappar är så fina. Jag har inte längre det hav av knappar som jag haft, för nu börjar mina knappar komma ut ur knapplådan och in i finrummet. I julas (och för den delen nu med) gjorde jag armband av knappar. Idag har jag gjort en ljuskrona. Någonting som ganska länge varit på min att-göra-lista men jag har liksom inte haft tillräckligt med knappar att fylla den med. Jag hade en ambition om att den skulle vara fylld av pärlemoknappar och glasknappar. Så blev det. Den är inte jättestor, inte sådär så man kommer kunna skryta om den, men den är fullt tillräcklig för att jag ska känna mig riktigt nöjd. 

 

Ja, alltså, de där med att blogg och vara duktig att skriva här. Hm.. Man kan säga att jag har haft en liten paus?
Men för att gottgöra er så har jag här en rykande färsk väska att bjuda på! Vad sägs om de?

 

 

 

Ja, igår va jag på bal. Juridiska föreningen i Göteborg hade sin årliga bal. Och jag va fin. Jag kände mig lite som en kunglighet från svensk damtidning. 

 

 

 

Tror jag att jag håller på att göra. Jag hittade den på ravelry för ett tag sedan och blev kär. Jag mailade designern till den och frågade hur jag fick tag på mönster till den. Hon svarade att den fanns i en tidning. Min tanke va då: Jaha... de kostar väl en del att få hit den från USA och meckigt.. 

Men efter ett tag var jag och min vän Sofie på presstop här i Göteborg. Och av en händelse hamnade jag framför hyllan med sticktidningar. Sofie kollade på tidningar om träning.. Och de är en helt annan historia som jag kan dra längre ner... Där stod i alla fall tidningen. Tröjan på omslaget (tur de för jag hade ju ingen koll på vilken tidning de va i huvudet... knäpp o förvirrad och tankspridd som jag är). Givetvis kändes då 115 kr som ett kap för denna tidning med min drömtröja i! Jag köpte den. Sen började en ganska lång leta-garn-som-passar-och-som-känns-värdig-denna-otroliga-skapelse-letning. Jag bestämde mig för jitterbugg (som typ är mitt nya favvogarn!!) och alpacka. 

Nog om detta tjatande. Här är den i alla fall! Påbörjad och jag längtar till den är klar för användning!

 

Ja de är så det är just nu. Jag har massor jag vill hinna att göra och tiden som bara springer iväg. Snart är det jul känns det plötsligt som. Halledah, hur ska jag hinna sticka julklappar till allt och alla? Ja, den som går enfärgade vantar av mig får vara nöjd och tänka: nästa år kanske jag går nått mer avancerat.. ;) Inte för att vantar är dåligt. Men kanske inte lika tidskrävande. Hade jag varit smart hade jag ju stickat julklapparna i somras när jag hade lite tid. Men ja... De är lätt att vara efterklok. 

 

Nu i just detta nu sitter jag och väntar. Jag använder skolans laser. En timme och fem minuter tar varje platta. Men de är coolt och nu vill jag typ laserskära ett nytt hem till mig! Nästan. Inte alls egentligen. Men de är coolt. Helt perfekta raka linjer. Och jag som suttit och använt mig av papperslera och brytbladskniv. Det var för övrigt inget fel på de alls. Men inte lika exakt. Perfektionisten i mig vill ha det exakt. 

 

HÄR kan man vinna garn. Och de behöver väl jag?

 

Ibland får jag för mig att det är kul att kladda i organiseradde rutor. 

 

 

Hösten krävde lite höstiga skor

 

 

Jag kunde inte låta bli att köpa med lite knappar när dom kostade 1 kr st (dom små för 1kr/2st) så.. Ja knappomanen är glad och lycklig fortfarande :)

 

Löven silas sakta ner och byter färg. 

Jag tror jag går hem och dricker te och stickar en mysig kofta. 

De är väl därför som hösten finns? För att jag ska få myssticka och dricka te.

Hur vet man att man är lycklig?
Jag tror jag inte kan svara på det. Men jag tror att jag är det. Jag har flyttat, till en lägenhet, skolan är igång och nyss tror jag att jag löste min sysselsättning 9 veckor frammåt. Dessutom har min physalis massor med blommor och frukter på sig. Sen har jag en kompis runt mig på heltid. Eller ja, Petra går ju i skolan och är på sitt håll med. Men jag är liksom inte ensam i en källare längre. Sen går det liksom bara sådär allmänt bra för mig. Livet liksom flyter på. Borde jag vara orolig för ett bakslag? 

Jag tror de är onödigt att oroa sig. Jag försöker att låta bli. Känns så mycket roligare att bara gå runt och vara lycklig och sjunga sånger för fåglarna. 

 

Bara för att ni är roliga ska ni få se lite av hur min flytt såg ut. 

 

Physalis och jag ska flytta. 

Klockan är inte så mycket på morgonen och vi är ganska ensamma ute.

 

 

Physalis har vuxit till sig och har numera frukter i sig (nu ganska mååånga) 

 

 

Physalis tyckte de var väldigt spännande att testa på att åka spårvagn och fick till och med eget säte att sitta på! Jag fick hålla i, för lycklig som Physalis var så skuttade den upp och ner och var nysfiken på hur nya hemmet skulle se ut och om det fanns trevliga grannar där. 

 

 

Physalis har nu gått upp för trapporna, eller mja... Hen var en aning trött efter resan så jag fick bära. Men väl uppe vid dörren fanns nu en liten planta som bara väntar på att få komma in geom dörren!

 

 

Physalis hittade på direkten ett fönster att testa sola sig i. Bilarna som körde förbi utanför va också spännande såklart. Sen fick hen hålla utkik efter far och bror min som skulle komma med flyttlasset. 

Physalis flyttade till fönstret i köket senare. Där fanns även citronmiliss och salladen, självfallet även dom andra mumsiga växterna. Så numera finns Physalis där och gosar till sig och håller koll på barnen på innegården. 

 

Kramar från oss! :)

.

.

.

Ja, typ såhär kan det gå till hemma hos mig. Om ni undrar varför jag står så knasigt och om ni tycker att bilden är sne så är det för att de är så. Hela trädgården lutar. De va inte de lättaste vill jag lova!

Kram på er!