Nu är en väska klar. Och jag har skivit mönstret. Och jag har publicerat det till och med!
 
 
Det kostar ynka 25 kr. Ungefär som en glass. 
 
 
Puss & kram
 
 
 
 
 
Det är länge sedan jag skrev här. Men nu måste jag bara få göra det. för idag är dagen då jag plötsligen fick superkrafter!
 
Jag och en vän i skolan skulle smita över till coop på avenyn för att köpa lite till lunchen. Jag skulle mest kompletera min lunch med lite bröd. Och där går vi, ganska glada efter en trevlig föreläsning om portfolios och om att söka jobb som designer/kreatör. Ja, ni vet sådär lite bubbligt och glatt och lättsamt.
 
I mitt synfält syns då en äldre dam. Som trillar. Jag får ett sånt där tillstånd när jag varken ser eller hör utan bara springer fram för att hjälpa till. Jag vet att det var några från restaurangen där med. Och det kom filtar och annat efter ett tag. Men sen vet jag inte hur det hela går tille gentligen utan jag handlar typ så som på en förstahjälpenkurs. Jag frågar hur det är med henne, konstaterar att hon andas. Klappar på henne och försöker lugna denna chockade kvinna (check, C var där) och hon tar sig för armen och konstaterar själv att den måste vara av! Då hon har en jacka på sig ser jag inget, men jag känner försiktigt för att se ifall det möjligen är en öppen fraktur, om den nu var bruten. Det blöder inte (tack och lov) och nu ser jag bara ett allternativ, jag måste sitta där, lova att hålla koll på handväskan och shoppingpåsen och hålla i handen och klappa och vara bara en person som säger snälla saker. 
 
Restaurangen var fantastisk hjälp. Dom ringde ambulansen som jag sedan tog över att prata med. Hon på sos frågar efter en stund: "Känner du ens henne?" jag svarade nej, jag bara råkade vara där. i bakgrunden försöker kvinnan få mig att lova att inte lämna henne. Hon bad mig följa med henne. Stackaren var så rädd och orolig. 

Precis när ambulansen kom frågar hon mig stilla: "är jag väldigt blek?" jag svarar med det bästa jag kom på: "nej du ser helt fantastiskt strålande ut! du är så vacker!"
 
Hon håller mig i handen medan ambulanspersonalen hjälper henne upp på en bår och berättar vart dom tänker åka med henne. Jag tackar och sedan stängs dörren till ambulansen. 
 
Härefter vet jag inte mer om hur det gick för denna söta dam. Jag får en kram av en av våra lärare (och förresten måste hela HDKs personal passerat med tanke på hur många som frågade mig efteråt hur det gick) som stannat och min vän som hela tiden hjälp till med att hålla koll på ambulansen och jag går till coop. Då skakar jag som ett asplöv och vet knappt om jag verkligen satt på avenyns kalla plattor och klappade på henne eller om det är en dröm. Sedan köper jag sallad. Jag som skulle ha bröd. Min vän uppmanar mig att köpa nått sött (jag antar att jag själv kanske var lite blek, och jag mådde ganska illa) så till lunch blev det sallad. 

Jag är ganska rädd av mig. Jag är rädd för sjukhus och deras olika sprutor och annat otäckt. Men när det är en person som liksom inte kan hjälpa sig själv och behöver mig får jag plötsligt en snygg mantel och är världens modigaste. Så klapp på axeln Emma, du är fasen ganska modig ändå! 
 
Nu har jag kommit hem, letat upp kvinnans adress och telefonnummer. Hon är nog inte hemma eftersom ingen svarar, så jag har precis plockat fram papper, pennor och kuvert så jag kan skicka ett brev till henne. Hoppas att det gick väl. 
 
Emma
Jag hade några bitar kvar. Så jag kan ha blivit lite knäpp och sydde i förmiddags 30 små etui, två pennfack och en lite större projektpåse. Hoppsan. 










Sen kan det hända att jag tyckte det såg så kul ut med alla färger att jag tog väldigt många bilder. Hoppsan igen. 

Du kan köpa en, gå med i "Emmas affär" på facebook eller skriv i en kommentar. Jag tar 150kr för den vanliga, 120kr för ett pennfack och den större ska jag nog ha själv. 

Kram på er! 
Just nu är det examensarbete. Det betyder att jag är konstant påkopplad. De är jag alltid. Men nu är det extra. Jag vaknar minst en gång per natt för att jag har lute ångest över vad jag håller på med. Det är i alla fall ganska jobbigt att hela tiden vara på hugget och mottaglig för den där snilleblixten som "ska" komma. Det betyder att jag sover stående. Inte bokstavligt men nära på. Men för att ni inte ska tro att jag ligger på latsidan ska ni hör få se lite av vad jag gör. Genom bild. 










Ja. Typ så. Ha en fin helg! 


Ja. Här är den. Turbanen som börjar ta en fin form. Vill du provsticka? 

Den är stickad i två nystan ilo alpacka. (Dubbel tråd) Ett underbart garn som finns i massvis av färger! (Hurra!) jag behöver ca 4-5 st. 

Hör av dig. Kram



Jag ska bekänna en sak för er. Jag sitter i skolan och borde göra annat men jag målar. Små bitar av mdf. I massa färger. Idag en del grönt och blått. 
 

Jag börjar tänka på #finastefärgen som tant kofta startade på instagram. Kommer på mig själv att jag tänker på Lotta när jag målar i grönt. Jag vet egentligen inte varför. Men jag gör det. 
 

För ca 5 år sedan började jag följa hennes blogg. Jag tänkte att jag skulle bli sådär cool någon gång. Jag ville träffa henne. Ni vet, lite sådär som en idol. Tänk om... 
 
Sen träffade jag henne. I frölunda. Jag hade ganska nyss flyttat till Göteborg. Hon skulle berätta om uppifrånochner-metoden. Jag satt där. Hoppades så innerligt att hon skulle komma fram till just vårt bord och prata. De gjorde hon. 
 
Har ni någonsin träffat en förebild så vet ni hur det känns. Hjärtat pumpar lite extra och jag började ångra att jag valde den tröjan idag. Fast egentligen hade jag noga valt för att OM Lotta skulle mingla runt så var det min dåvarande stolthet. 
 
 
Minns du detta Lotta? Du kom fram, tittade på mig och frågade om vi setts förrut. Jag svarade "nej". Du fortsatte med "har du en blogg?" Jag svalde och svarade "ja". Sen kom det en mening som jag sent ska glömma. "Jaha! Men då följer jag nog din blogg, de är därför jag känner igen dig".
 
Jag dog. Lite. Skrev ner detta ögonblick i en bok när jag kom hem till min då ca 10kvm stora bostad. Hon var precis lika cool som jag föreställt mig. Lite coolare till och med. 
 
 
Jag vet inte varför jag tänker på detta nu. Jag har massor att göra. En redovisning i morgon, lite annat jox och inlämningar nästa vecka. Ändå sitter jag här och målar grönt och tänker på min förebild. Tack för din inspiration! 
 
 
 
Igår var jag hos tandläkaren. Sen när jag skulle ta bussen därifrån stod det två tjejer i busskuren med kartor och olika papper i händerna. En ivrig diskussion med. Jag förstod inte ett ord eftersom det var kinesiska som pratades. Men plötsligt förstår jag. "Excuse me". Tjejerna vill veta om bussen går till centralen. Jag frågar vart dom ska. Det visar sig att vi ska till samma ställe. Så jag säger att hon (för det var bara ena som skulle med) kan hänga med mig. Vi kliver på bussen. Hon med pengar. Jag förklarar att man inte kan betala med kontanter och så använder vi mitt kort istället. Hon blir väldigt tacksam för min hjälp. Bussresan går. Bi byter till spårvagn. Vi pratar och jag frågar vad hon ska läsa här i Sverige. "Design" perfekt. Då ska vi ju till och med till samma skola! Ett halvår ska nu denna utbytesstudent läsa design på HDK. Så jag (rftersom vi var där sååå mycket tidigare än vad vi behövde) visar henne runt lite snabbt och sen dricker vi lite te. Hon stannade upp, sa att hon ville ge mig en sak som tack för all hjälp. Detta fick jag. 




Jag blir lite rörd. Jag hade aldrig några förväntningar på att få någonting alls. Jag såg bara en utbytesstudent som behövde stöd. Samtidigt såg jag mig själv för sådär tre år sedan snart, fummlande med kartor och spårvagnar överallt. Göteborg är inte så lätt när allt är nytt. 

Så gick det till när jag hjälpte en utbytesstudent. :) 








Ja. Jag kanske inte behöver säga mer? Jac är en klänningstjej. De och strumpbygor tillsammans med stickad kofta. Varför ändra ett vinnande koncept liksom? 


Jag får aldrig nog. Jag satt i början av december och kollade på spets på etsy. Och vipps så hade jag klickat in lite. Och föra veckan kom det! 










Visst är dom fina? Nu tänker jag börja fundera på en stickad blus eller nått sånt. Åh. Nu vill jag bli klar med några andra projekt så jag kan sätta igång! 

Kram
Jag har lätt för att testa mig fram. Jag gillar att prova nytt. Eller klura ut. Här är mitt senaste kluringprojekt! 




Det är virkat av rester. Lite sytt på maskin och lite för hand. Det blev ett etui. Jag har liksom fastnat i etuiets värld. De är lite gulligt och fint. Så nu ligger typ alla mina saker i små påsar, etuier och lådor. Snart i alla fall. Superbra sätt att göra av restbiter i tyg.

För dig som ännu inte fått tag på en eca-mönstrad säger jag nu, snabba dig! Det finns bara ett få antal kvar! ;)

Kram