Hejsan. 
Nu ska jag berätta för er om dagen som började med ett ösregn. 
 
Den dagen var idag. Onsdagen den 9 oktober 2013. Då gick jag ut för att gå till spårvagnen. Magen gjorde ont och jag var lite lätt illamående. Jag kom halvvägs till spårvagnen när det började regna. Jag pausade och tog skydd under ett sånt där hus för cyklar. Sen gick jag vidare  när regnet lugnat sig lite. 
 
Framme i skolan hade jag fortfarande denna olustiga illamående och magontet liksom påminde sig genom att göra lite ondare. Jag vet varför. Jag ska snart hålla en presentation. Jag brukar vara nervös inför presentationer. Men denna ska vara på engelska. Mest för att vi faktiskt har 12 utbytesstudenter och alla förstår inte svenska. Egentligen så är det okej med svenska. Men ja, man vill ju vara snäll...
 
Men idag undrar jag starkt vem jag var snäll emot. Vi startade klockan 9.00. Först några presentationer sen en paus. Jag är nummer tre efter pausen. Kändes okej. Och förlåt ni två innan mig som jag inte ens kommer ihåg vilka ni var, men jag hörde inte någonting av vad ni sa. Det blev min tur. Mitt hjärta slog hårt, precis som vanligt. Jag startade presentationen och det kändes kontrollerbart. Sen började det. Jag tappade orden. Började stamma och det kändes som en evighet. Jag skakade i hela kroppen och pappret jag höll i var oläsbart, trots 18 i punktstorlek. Jag vet inte varför det inte gick. Men jag fick inte fram många ord utan att stamma eller haka upp mig på nått ord. Två meningar in kanske fick jag uppmaningen: "Men, ta det på svenska". 
 
Jag känner en ganska stor lättnad, men då är jag redan på bristningsgränsen. Alla kunde nog se tårarna i ögonen (som i alla fall valde att stanna där!) och jag fortsätter på svenska. Även om det var okej så känns det som ett nederlag. Jag kan inte förstå varför jag blev så otroligt nervös just idag. Varför hela min kropp bestämde sig för att inte genomföra den uppgift jag gav den. Och fast  att jag fick glada hejarop efter om att det va bra gjort av mig att genomföra det så känner jag mig inte nöjd. 
 
Det är då jag känner det. Jag är den enda i världen som inte kan hålla presentationer. Eller? Det är omöjligt så att alla där ute sitter och är proffs i allt de gör. Men var finns dom? När får man höra om "den helt galna och nervösa presentationen". Vem visar sin svaga sida? 
 
Idag sitter vi alla på sociala medier. Man visar alla framgångar och gärna alla otroliga resultat. Men det som vi misslyckas med håller vi djupt inne för oss själva. Okej.. Jag har också sett uppdateringar om förkylningar och missade tåg osv. Men när berättade du senast om de där otroligt nervösa samtalet med chefen? 
 
Så nu berättade jag. Min dag började dåligt med regn, fortsatte med en apdålig presentation, och nyss brände jag mig lite på ugnen. Men nu kan det fasen bara bli bättre! 
 
Emma

4 kommentarer

Emma

09 Oct 2013 21:39


jag tycker du var jättetuff som gjorde det!
Jag tror att, fast det är jobbigt, bara att öva och öva på det jobbiga.
Jag har övat på att stå inför publik "gömd" bakom min fiol. I början jättenervöst. Nu mindre nervöst då jag har lärt mig behärska den. Alltså jag är fortfarande nervös men kan ändå slappna av och "se cool ut". Och efter en stund så går lite av nervositeten över. Jag måste liksom känna in mig på nervositeten och ställa in kroppen efter det.
Oj, förstår du något av mitt svammel1?
Stor kram till dig Emma!

Pia

10 Oct 2013 10:01

Att kunna berätta om ett för dig stort nederlag är stort (större än 18 punkter) det är sånt man växer av och blir starkare. jag tro nog att om du backade och nu skulle be om att få göra om den på engelska skulle du klara det med glans.

Carina

10 Oct 2013 17:29

Heja dig!

Efwa

10 Oct 2013 20:39

Du är stark och kommer bara bli bättre och bättre på att presentera. Du är förstås inte alls ensam om att må skit inför en presentation men få pratar om det. Lycka till framöver, det kommer att gå lättare, jag lovar.

Svar: Tack Efwa!Jag känner mig mycket gladare idag. Jag vände på det och började helt enkelt tänka att jag faktiskt gjorde det. Jag hade ju kunnat springa ut ur hörsalen gråtandes, men jag bet ihop och tog mig igenom presentationen ändå. Så jag är ganska cool även om det blev på svenska. :) Tack för dom fina orden!
Emma

Kommentera

Publiceras ej